litet kåseri, från mig till dig
ska egentligen till min svenskalärare..
Hej! jag heter lovisa lunneborg och jag är 17 år, bor i sundsvall och går programmet stil hälsa spa på västermalms gymnasium.
Man vet att jag är typiskt svensk just genom att titta på min inledning. Jag kom inte på något speciellt roligt att skriva, så jag körde med samma gamla formella tråkiga inledning jag har gjort de senaste tio åren. Jag ser ut som alla andra, klär mig ungefär som alla andra och luktar som alla andra (doft toppen på Kicks är alltid ett säkert kort). Jag har pojkvän, som alla andra. Han heter johan, som alla andra. Mina föräldrar är skilda, som alla andras, Och min mamma har en hund, som alla andra.
Jag är nog ingen speciell. Jag har inget att komma med. Tänk på vilken 17 årig tjej som helst, och jag är troligen nästan precis så.
På helgerna är jag med mina kompisar och min pojkvän, som alla andra. Jag pluggar på kvällar och söndagar, som alla andra, och jag har blå ögon som alla andra.
"Kan jag kanske kalla mig för en vanlig Svensson?" frågar jag mig själv. "Nej!" tänker jag förtvivlat och jag gör allt för att bevisa motsatsen.
Ingen i min familj kör Volvo, vi heter inte Larsson eller Karlsson i efternamn (även om min pappa är uppväxt med det namnet). Vi åker inte till Thailand varje år och jag har inte blont hår.
Hur som helst, efter att ha lugnat mina nerver med att konstatera att jag inte kan kalla mig för en "Svensson flicka", så finns det ändå inget som kan få mig att undgå mig från att se den vardagliga tråkiga flickan i andra änden av den tandkrämsprickiga badrumsspegeln.
Det finns inget extraordinärt att säga om varken mig eller min familj.
Det enda jag kan komma på som faktiskt är värt att nämna är min helt otroliga storebror Adam "den perfekta" Lunneborg, som har lyckats med allt han någonsin har gjort - förutom matlagning, det är nog min grej. Adam är just nu i Kenya och jobbar gratis på ett barnhem för föräldralösa HIV smittade barn i åldern 0-5 år.
Kan det bli bättre? det är ju helt otroligt!
Och helt omöjligt att slå.
Men i vilket fall som helt så gör inte det mig till en bättre person i nuläget, om jag inte väljer att följa hans fotspår (men jag skickade i alla fall med honom mina gamla barnkläder och ett gäng hopprep för 10:- st).
Själv sitter jag bara i min varma sköna säng, njuter av mitt te och har det allmänt bra!
Låter mina tankar färdas mot min bror och andra förebilder som gör bra saker.
Och du känner väl till uttrycket "det är tanken som ränkas".
det är precis så jag gör, men inte mer än så.
Precis som alla andra
///Lovisa
Hej! jag heter lovisa lunneborg och jag är 17 år, bor i sundsvall och går programmet stil hälsa spa på västermalms gymnasium.
Man vet att jag är typiskt svensk just genom att titta på min inledning. Jag kom inte på något speciellt roligt att skriva, så jag körde med samma gamla formella tråkiga inledning jag har gjort de senaste tio åren. Jag ser ut som alla andra, klär mig ungefär som alla andra och luktar som alla andra (doft toppen på Kicks är alltid ett säkert kort). Jag har pojkvän, som alla andra. Han heter johan, som alla andra. Mina föräldrar är skilda, som alla andras, Och min mamma har en hund, som alla andra.
Jag är nog ingen speciell. Jag har inget att komma med. Tänk på vilken 17 årig tjej som helst, och jag är troligen nästan precis så.
På helgerna är jag med mina kompisar och min pojkvän, som alla andra. Jag pluggar på kvällar och söndagar, som alla andra, och jag har blå ögon som alla andra.
"Kan jag kanske kalla mig för en vanlig Svensson?" frågar jag mig själv. "Nej!" tänker jag förtvivlat och jag gör allt för att bevisa motsatsen.
Ingen i min familj kör Volvo, vi heter inte Larsson eller Karlsson i efternamn (även om min pappa är uppväxt med det namnet). Vi åker inte till Thailand varje år och jag har inte blont hår.
Hur som helst, efter att ha lugnat mina nerver med att konstatera att jag inte kan kalla mig för en "Svensson flicka", så finns det ändå inget som kan få mig att undgå mig från att se den vardagliga tråkiga flickan i andra änden av den tandkrämsprickiga badrumsspegeln.
Det finns inget extraordinärt att säga om varken mig eller min familj.
Det enda jag kan komma på som faktiskt är värt att nämna är min helt otroliga storebror Adam "den perfekta" Lunneborg, som har lyckats med allt han någonsin har gjort - förutom matlagning, det är nog min grej. Adam är just nu i Kenya och jobbar gratis på ett barnhem för föräldralösa HIV smittade barn i åldern 0-5 år.
Kan det bli bättre? det är ju helt otroligt!
Och helt omöjligt att slå.
Men i vilket fall som helt så gör inte det mig till en bättre person i nuläget, om jag inte väljer att följa hans fotspår (men jag skickade i alla fall med honom mina gamla barnkläder och ett gäng hopprep för 10:- st).
Själv sitter jag bara i min varma sköna säng, njuter av mitt te och har det allmänt bra!
Låter mina tankar färdas mot min bror och andra förebilder som gör bra saker.
Och du känner väl till uttrycket "det är tanken som ränkas".
det är precis så jag gör, men inte mer än så.
Precis som alla andra
///Lovisa
Kommentarer
Trackback
