jag är helt tagen av lovisas historia om kenya. den fick mig att tänka, på riktigt. fast jag själv inte varit där, så känns det som det när lovisa berättar. man känner sig löjlig, patetisk. efter att jag varit hos lovisa så ville jag inte längre åka på birsta och köpa en "mysdress". känns ju så jävla fel?! liksom att veta att små små föräldralösa barn går utan skor nere i kenya, kanske utan mat och rent vatten. i kenya kanske ett par skor kostar runt en 20lapp, om inte mindre. själv går jag och köper en mjukis dress för 400 jävla kronor. FYRA HUNDRA KRONOR. bara sådär. inte för att jag BEHÖVDE den. utan för att jag VILLE ha den. den ligger fortfarande i påsen. förmår mig inte att ta på mig den, inte nu iallafall. det enda jag tänker på är hur många skor man skulle kunna köpt för de där 400 kronorna, hur många magar man kunnat mättat, hur många tårar man kunnat torka.

men vi har ju faktiskt nästan bestämt oss för en sak. det är att åka dit, allihopa. jag har iallafall bestämt mig. för jag vill göra en jävla förändring. DET ÄR JU DET HÄR JAG VÄNTAT PÅ. jag skrev ju ett inlägg om hur meningslöst livet kändes, hur allt bara stod still. jag tror att om jag kunde göra en förändring för någon/några i världen, så skulle det vara en mening. livet kanske känns mer värt att leva då.

jag vill se den riktiga världen med egna ögon, för att sedan försöka förändra den till det bättre.
/JJ